Vad skulle hända om min fru, som är lärare, även hon kommunanställd, bommade igen sin skola och bad eleverna komma tillbaka om ett år eller två, bara för att det ibland bråkas i lärarrummet?, undrar Mark Isitt.
Vad skulle hända om min fru, som är lärare, även hon kommunanställd, bommade igen sin skola och bad eleverna komma tillbaka om ett år eller två, bara för att det ibland bråkas i lärarrummet?, undrar Mark Isitt.

Var detta allt vi fick för våra femton skattemiljoner?

GP:s krönikör Mark Isitt låter sig inte bländas av nya, "tillgängliggjorda" Röhsska museet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

”Tillgängliggöra.” Är ett bra ord. Tycker politiker och tjänstemän. Tillräckligt diffust för att du och jag inte riktigt ska begripa, tillräckligt bekant för att vi inte ska ana oråd.

Röhsska museet har ”tillgängliggjorts”. Det tog 24 månader som egentligen skulle ha varit 15 men som bidde 18 och som sedan slutade i två hela år bakom byggplank och presenning. Allt till en kostnad av 1,5 miljoner i förlorade entréavgifter och 10 miljoner i hyra och drygt 18 miljoner i personalkostnader (GP, 20180317).

Är inte museiintendenter hyfsat beskedliga varelser ändå, kanske lite dammiga och dåsiga, knappast destruktiva och diaboliska?

Även andra motiv till stängningen har angivits; ”Den psykosociala arbetsmiljön har haft stora brister”, som Mariya Voyvodova, den socialdemokratiska ordföranden i kulturnämnden, försvarade sitt beslut 2016. Men vilken arbetsplats saknar dispyter? Och brukar man inte lösa interna problem internt? Och är inte museiintendenter hyfsat beskedliga varelser ändå, kanske lite dammiga och dåsiga, knappast destruktiva och diaboliska?

ANNONS

Och vad skulle hända om min fru, som är lärare, även hon kommunanställd, bommade igen sin skola och bad eleverna komma tillbaka om ett år eller två, bara för att det ibland bråkas i lärarrummet? (Hon skulle definitivt inte få betalt för insatsen, det är jag säker på.)

Nej, det är det allsmäktiga ”tillgängliggörandet” som hållit Röhsskas massivträdörrar låsta så länge. Lokalpolitikerna har upprepat ordet om och om igen – ”Tillgängligheten på museet är en prioriterad kulturpolitisk fråga” (Voyvodova igen) – och jag vet inte hur du tolkat tiraderna, men själv har jag trott att man syftade på samlingarna, att man önskade framhäva dem, synliggöra guldkornen, förvandla Röhsska till den lustfyllda, sprakande, expressiva och angelägna formfästning som museet faktiskt har förutsättning att vara.

Här väntar inga sensationer, inga spektakulära arkitektoniska tillägg

Eller på arkitekturen, på Carl Westmans nationalromantiska mästerverk, på vikten av att släppa in ljuset i huset igen, blottlägga alla de där förtejpade tak- och väggfönstren, öppna byggnaden mot den idag dötrista gården, etablera uteservering och skulpturpark.

För mig var just det innebörden av ordet ”tillgängliggöra”. Men icke.

Idag skrider du upp för den breda trappan, upp mellan lejonhundarna (marmororiginalen skymtas i dunklet på tredje våningen, i den återöppnade östasiatiska utställningen), och förväntningarna är förstås högre än hela huset – Nu jäklar ska vi se vad 15 investerade skattemiljoner kan åstadkomma! – men här väntar inga sensationer, inga spektakulära arkitektoniska tillägg. Om du inte är rullstolsbunden, vill säga, för då har du en helt ny entré från gatan, superbt införlivad i fasaden av projektets ansvarige arkitekt, Mikael Nädele, de skimrande koppardörrarna spelar mot det handslagna teglet och den krysshamrade graniten.

ANNONS
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS