Har stadsarkitekt Siesjö missförstått sitt uppdrag?

Kommunistiska politruker i tuberkulosblåa kostymer förklarade die mauer öppen, järnridån föll, kalla kriget var slut och den liberala demokratin hade vunnit. Mina kompisar och jag skålade i Coca-Cola. Det kändes passande.

Nästan exakt samtidigt, i november 1989, var det inflyttning i 22-våningshuset vid Lilla bommen. Coca-Cola-rött och Coca-Cola-vitt. ”För att påminna om sjömärken”, insisterade arkitekten Ralph Erskine. Men byggnaden är så mycket ett barn av sin tid att det är omöjligt att inte dra parallellen. Färgkombinationen, höjden, hamnexploateringen… Inget hus i Göteborg – eller kanske i Sverige? – andas mer expansivt 1980-tal än 86 meter höga Läppstiftet, Skanskaskrapan, Vattenståndet, Lilla bommen (kärt barn…). Och den gör det utan att spela cool och fräck som Hotell Gothias första torn (1984) eller Canonhuset (1988), små Kålle-kopior av spegelglasspirorna i Dallasvinjetten. Den gör det genom att omfamna 1980-talets bubblande livsgeist, sorglöshet, lekfullhet, kniiiiip! Lågdelen som tar sats där nere på kajkanten bland de faluröda magasinen och sprintar i en vid bumerangböj förbi Barken Viking för att sedan Patrik Sjöberg-floppa sig uppuppuppuppupp mot Götaälvbrons krön där den – ka-pow! – försvinner i ett fyrverkeri av mjölkvita landningsplattformar och Kapten Nemo-periskop och Beam me up, Scotty!-rör och Hugo Drax-kranar och Star Wars-kupoler.

En rokoko-science-fiction som bara Erskine var kapabel att drömma ihop.

Göteborgare gillar stora grepp. Har alltid gjort.

Inte så konstigt att hela Göteborg ville bygga högt därefter. Av dagens ”tio-i-topp” bland sekulära byggnader (Johannebergskyrkan och Masthuggskyrkan exkluderade) är alla tillkomna efter november 1989, efter Läppstiftet. Alla utom Otterhall, förstås, färdigställd redan 1929, året före självaste Chrysler Building. Det var denna kopparskönhet som gjorde resten av Sverige ärggrönt av avund och tände drömmen om Göteborg som höghusstad, mer mottaglig för internationella influenser än huvudstaden, mindre byråkratisk, mer rebellisk. Ett kynne som Ralph Erskine själv påtalade när jag intervjuade honom 1992:

”I Stockhoulm ä dät som att statsministörn sittö mä lindjalen, ser tä att inghö privatö inischiativ brytö skylinen. I Djöttebåg ä dät the wild west.”

Otterhall invigdes redan 1929 och med sin insprängda position kan det vara lite svårt att förstå att det är en av Göteborgs högsta byggnader. Men den är faktiskt runt 65 meter hög. Bild: Thomas Johansson

1/3

Att det nu planeras ett 20-tal höga hus i Göteborg (det är omöjligt att få en exakt siffra, kanske för att ingen riktigt vet var gränsen för ett höghus går) rimmar således med lokalhistorien. Göteborgare gillar stora grepp. Har alltid gjort. Ända sedan Gustaf II Adolf ställde sig uppe på just Otterhällan och pekade med sin falkenerarhandske, ”Här skola staden byggas.” Medan Gamla stan i Stockholm växte fram organiskt, i myrsteg, är Göteborg en utopi i ett träsk, planerad i ett svep av samma holländare som tidigare hade dragit upp stadsplanen för New Amsterdam på Manhattans sydspets. Sådant ger självkänsla. Och självhävdelsebehov. Och då finns det ingen bättre byggnadstyp än höghuset, med allt vad den symboliserar i form av mod, makt och pengar.

Då finns det ingen bättre byggnadstyp än höghuset, med allt vad den symboliserar i form av mod, makt och pengar.

I Skanskas bok om Lilla bommen-huset (1991) skriver projektledaren Gösta Backmark att, ”Jag tror projektet inneburit att arkitektoniska och estetiska kvaliteter kommer att få större utrymme i våra projekt i egen regi.” Han trodde fel. Han kunde faktiskt inte fått det mer om bakfoten. Det såg han delvis själv till 2011 när han och Skanska byggde sin andra skrapa. I Gårda skulle succén från 1989 överträffas, i en del av staden med långt större uttrycksmöjligheter än den kulturhistoriskt känsliga hamnmiljön. Skanska som dessutom gått från skånskt cementgjuteri till multinationell fastighetsjätte på de 22 åren som passerat.

Men vad fick vi? En svart 16-våningslåda, prydd med tonårstrött klotter från matteboksmarginalen, någon meanderslinga i mögeltonat glas som fick alla anställda att lysa Tjernobylgrönt.

Säg mig, vari ligger de ”arkitektoniska och estetiska kvaliteterna” i den platta gestaltningen?

Och som för att räcka ännu längre näsa åt göteborgarna sålde Skanska Gårdaskrapan bara två år efter färdigställandet. Man fick över 600 miljoner kronor i betalt. Gick med 300 miljoner i vinst.

Göteborgs skyline reducerad till spekulationsobjekt.

Och så har det fortsatt. Bara ett par hundra meter från Gårdaskrapan pålar Skanska nu för ytterligare ett kontorshus, ”Nordens högsta”. Däremellan vill Wallenstam bygga en annan kontorsskrapa och Platzer/NCC en tredje, och lite längre bort reser sig redan två hisschakt, 25 respektive 14 våningar, tillhörande Platzers kommande kontorskomplex. Vid Järntorget vill Balder spetsa Folkets hus med ett 33-våningshotell och på Korsvägen vill Svenska mässan bygga ett fjärde Gothia-torn, 40 våningar högt, ett tillägg som kommer göra hotellet till ”ett av Europas största”. Intill nya Götaälvbrons södra fäste bygger Vasakronan dubbelt så mycket kontorsyta som i intilliggande Erskine-skrapan. Och på Lindholmen är förstås Serneke i full färd med att anlägga Karlastaden, en tårta med en väldig massa ljus där Karlatornet brinner klarast, ”nordens högsta byggnad”, 50 meter högre än Turning Torso. Ett kontors-, butiks- och bostadskluster som förväntas få sin pendang i söder, intill centralstationen, där Jernhusen vill placera ett dussin glasskrapor så tätt-tätt-tätt att området kommer se ut som Himalaya bortom innerstadens låga 1600-talsbebyggelse.

LÄS MER:Serneke gjuter Karlatornets första våning – ska byggas en ny varje vecka

Allt i lilla Göteborg.

Allt i en tid då fler och fler av oss har kontoret på fickan och shoppar mer och mer via smarttelefonen.

Jag undrar, finns det någon som faktiskt synkroniserar dessa satsningar?

Just vikten av kommunal styrning, av att ställa krav på byggaktörerna, märks tydligt i fallet med Lilla bommen-skrapan. Om Skanska hade fått som de velat skulle man ha ritat huset själva. Dåvarande stadsarkitekt Gunnar Jansson och stadsbyggnadskontorets planarkitekt Jöran Bellman lär ha insisterat på Erskine. Duon gick till och med emot sin egen chef, stadsbyggnadsdirektör Karl-Henry Henriksson, som enligt Backmark ”ställde sig helt oförstående till Erskine”. Varpå Erskine surnade till, hotade hoppa av, dra på semester till Grekland: ”Här i Göteborg är lågt i taket”.

LÄS MER:Följ med upp på Göteborgs högsta arbetsplats

Men genom att ställa höga estetiska krav fick staden till slut igenom det höghus platsen förtjänar. Designhöjden skulle stå i paritet med byggnadshöjden, så löd den busenkla principen. En inställning som jag tror att även Björn Siesjö delar. Sedan han tillträdde som stadsarkitekt 2012 har antalet arkitekttävlingar i staden mångdubblats, några av världens främsta arkitekter har ritat på exempelvis nya Götaälvbron och Karlatornet.

Men särskilt petig med skylinen är han sannerligen inte.

Siesjös uppgift är inte att bistå i fastighetsaffärer, att låta profiten styra stadsplaneringen. Hans roll är att värna och utveckla en av Sveriges vackraste städer.

Det är märkligt. Inte ur ett kommunalekonomiskt perspektiv förstås, intäkterna från markförsäljningen ger klirr i stadens kassa. Men Siesjös uppgift är inte att bistå i fastighetsaffärer, att låta profiten styra stadsplaneringen. Hans roll är att värna och utveckla en av Sveriges vackraste städer. Med ett tiotal höghus under uppförande kan man lätt få intrycket av att han missförstått sitt uppdrag.

Höghus är vattendelare. Vissa människor är för, andra är emot. Men båda har fel. Det är inte byggnadstypen i sig som är frågan, utan om höghuset passar in eller ej.

Varje skrapa måste bedömas från fall till fall. Berikar den platsen? Förskönar den närmiljön? Genererar den stadsliv? Inte ens Erskines verk lyckas med allt detta. För trots sitt atrium – ett av stadens mest fascinerande moderna rum – och sin futuristiska utsiktsplattform – här ville Skanska ha sitt styrelserum, men Erskine krävde att den skulle vara öppen för allmänheten – och sitt läge – halvvägs ute i älven, axel mot axel med Götaälvbron – befolkas den nästan enbart av dem som jobbar där.

Göteborgarna går inte dit.

De sitter hellre på kafé innanför vallgraven, sippar darjeeling och tittar ut genom det immiga fönstret och klättrar med blicken uppför de där blanka glaskropparna som storföretagen låtit resa, de kliniska kristallerna som stadens politiker och tjänstemän applåderat så, rena-strama-strikta-stränga. De kliar sig i huvudet och suckar, ”De va la skôj för dom.”

LÄS MER:Nu startar bygget av Citygate – Nordens högsta kontorsbyggnad

LÄS MER:Byggstart för Hotell Draken med eld och rök

LÄS MER:Så ska Gothia Towers fjärde torn se ut

TEXT

Mark Isitt

kultur@gp.se