Självförtroendet på topp hos Göteborgs "halvgalna syskon"

Humöret, humorn, horisontalregnet. Mycket förenar Göteborg och Köpenhamn. Men Göteborgs "halvgalna syskon" har byggt upp ett självförtroende som saknas här. Mark Isitt spanar från sin kommande hemstad och ser att det glöder.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

1999. Det var då det började. Med Den sorte diamant, Det Kongelige biblioteks Darth Vader-blanka tillbyggnad. Året därpå färdigställdes Unibanks kopparklädda högkvarter på den motsatta kajkanten. 2005 invigdes Operaen, placerad mitt på den klassiska Frederiksgade-axeln, i linjalrak linje med Marmorkirken och Amalienborgs slottsplats. 2008 gick ridån upp för Skuespilhuset i Nyhavn. 2017 hölls taklagsfest för de fasettformade bostadshusen på Krøyers plads. Och i våras invigdes Blox, det nya arkitekturmuseet, en villervalla av gröna glasklossar som blinkar åt både Lego och Köpenhamns ärgade tak. Allt länkat av tre nya broar: Inderhavnsbroen, Cirkelbroen och, inom kort, Lille Langebro.

Totalt nio nya praktverk alltså. På bara 30 år. Och då har jag bara tittat på Köpenhamns hamn. Och inte ens på hela hamnen utan bara på den centrala hamnen, Inderhavnen, sträckan mellan Den lille havfrue i norr och Langebro i söder. Och jag har inte nämnt de nya hamnbaden och jag har inte nämnt den nya tunnelbanan och jag har inte nämnt Kvæsthusbroen och Papirøen, två av de senaste årens mest populära hyggen, före detta industritomter som förädlats med hjälp av elegant arkitektur (och street food). På den senare byggs nu huvudstadens nya vattenland, ett böljande landskap av ziqquratpyramider i tegel och glas som 2021 kommer teckna sig som en vänlig tsunami i soluppgången över Skandinaviens huvudstad.

ANNONS

För så är det. Stockholm brukar ju kalla sig ”The Capital of Scandinavia”, men säger man det till danskarna, då tittar de bara på en, ”Stockholm?! Hvor fanden er det nu, det ligger henne?” Jag läser i Politiken att antalet festivaler, offentliga gatufester, konserter och marknader har fördubblats sedan 2010. Antalet turister har stigit med 74 procent på tio år. Runt tusen personer flyttar hit varje månad. Och medan det 1986 fanns 69 uteserveringar finns det i dag närmare 1 000; jag sitter på en i skrivande stund, under infravärmen, många har öppet året runt.

Inte illa av staden som jag alltid uppfattat som Göteborgs halvgalna syskon. Humöret, humorn, horisontalregnet – här är lätt att känna sig som hemma. Men idag har syskonen vuxit ifrån varandra. På 70- och 80-talet var de som tvillingar, traditionella socialdemokratiska hamnstäder, villrådiga inför det nya kunskapssamhället. Då störtdök de båda städernas skatteunderlag, flyttlassen rullade till förorterna, till Kongens Lyngby och till Kungsbacka. Men medan Köpenhamn lyckades stoppa finansflykten – staten har idag infört ett utgiftstak i syfte att kyla ner huvudstadens glödheta ekonomi – har Göteborgs förfall fortsatt, bland regionens 13 kommuner är det idag endast Lilla Edet som har lägre medelinkomst.

Hur kan det komma sig? Och vad har arkitekturen inneburit för det Köpenhamnska självförtroendet?

ANNONS

Detta ämnar jag ta reda på. Till sommaren rullar mitt flyttlass söderut, till den danska huvudstaden.

Dejligt!

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS